avigan

Varje höst när björklöven byter färg vill jag sticka gult. Den här gången blir det en dubbelstickad kort halsduk. För att den ska bli extra varm stickar jag med två trådar tvåtrådigt garn, en återanvändning från en mindre lyckad halsduk från länge sedan.


Och när jag inte stickar läser jag reportage om landsbygden. Tungt men väldigt bra.

I slutet av maj stickade jag den första och nu är äntligen vante nummer två klar. Jag är fortfarande lika förälskad i de vackra krumelurerna.



Clara Falks mönster Hommage till Karin hittar du här.


Allra mest tycker jag Claras omsorg om detaljerna. Som det fina mönstret på tummarna till exempel. Jag tror att jag måste sticka ett par till, kanske med en halvstorlek mindre stickor, i rött, vitt och kanske blått.

Stickorna förbryllar mig lite. Det är ett par, lika långa som vanliga jumperstickor, men med spetsar i båda ändar, precis som strumpstickor. Någon som vet vad man ska använda dem till?

Lina tipsade om att slånbär är fina på tråd, så nu har jag letat men inte hittat. I stället blev det en krona av rönnbär, renfana och några stjälkar johannesört från en övergiven slåtteräng i skogen. När vi var där i skogen såg vi att björkbladen börjat gulna och all annan grönska börjat liksom falla in i sig själv, ner mot marken igen. Jag tänkte: okej, låt hösten komma nu. Jag släpper in den, i alla fall om den lovar att ta med sig klarluftsdagarna. 




Inte alltid, men ibland händer det ju att något blir ännu bättre när det kommit ut ur ens huvud, än när det var där inne. Så därför måste det bli en bild till.

Min nyaste vän är den här stiligt klädda kvinnan med allvarlig och klok blick. Vem hon är vet jag inte, men jag hittade henne på Växbo keramik i lördags. "Den där tanten hade jag aldrig vågat köpa till dig" utbrast mormor när vi kom ut från butiken. Fast jag tycker att det passar mig att ha en bit 1800-tal hängandes kring halsen.

Att det snart är höst och att jag tillhör dem som inte behöver åka härifrån. Byn har nästan tömts på folk, men jag får stanna kvar i transången, kantarellskogarna och de stjärnfyllda nätterna.

PS. Bilderna har jag så klart lånat från Anders och fågelboinstallationen Ett andra hem, som är alldeles mjukt och som doftar gott av torkade löv, finns på Hildasholm.

Pepparkaksform + knappar + trasor + metalltråd + röd lintråd = ett hänge. Den typen av matematik är den bästa. Jag tar något, adderar något annat, lägger till ett tredje och följer ett infall som leder fram till att jag måste testa det fjärde. Och sedan, nästan omärkligt, har alla de där små delarna blivit till något. Från nästan inget, närapå skräp, via mina händer, till NÅGOT. Dessutom går det aldrig att riktigt att räkna på samma sätt en gång till, fast formeln är den samma. Så jäkla fint är det.

De här örhängen är lite för stora, lite för klumpiga och med sådana där hopplösa fästen som liksom ska skruvas fast kring örsnibben så att det börjar bulta och värka i huden. Men jag kunde ändå inte motså dem när de fanns där på Etsy. Nu är bara frågan vad jag ska göra - byta till något bättre fäste eller låta dem bli något helt annat än örhängen. Kanske ett halsband? Kanske två halsband? Kanske en brosch?

Det händer inte så mycket här just nu. Den senaste tiden har jag mest varit upptagen med att fånga sommaren (plocka blåbär, bada i tjärnen, sniffa varm tallskog, förvälla kantareller, läsa i skuggan eftersom solen är för varm). Jag stickar lite och väldigt långsamt och drömmer mest om framtida projekt, som tjocka tvåändsstickade sockor och stora lapptäcken sydda för hand. 

I väntan på energi att dra igång med det där har jag inspirerats av hantverk som andra gjort. Livstycket här ovan finns just nu med i en utställning på Sätergläntan (visas fram till 21 augusti) och hon som gjort det heter Johanna Runbäck. Hon har även gjort doppåsen här nedanför. Jag tror att färg och grannlåt ska få bli min ledord i augusti och september.