avigan

Svartstick på stickat till lövets ena sida. Och verkligheten stämde som vanligt inte överens med mönsterpapperet.

Det vita linnet blir biografduk. Filmen som visas är min egen. Broderiet fungerar som framkallningsvätska (den här projektorn är analog). Det är en karta jag broderar eller också ett blodomlopp. Mitt.

 

Varje stygn som ett steg och en bild, en förnimmelse i kroppen. Stygnen sitter lika mycket i fotsulorna som i handen. Nu går jag/syr jag svackan vid skogsbrynet, den där svalkan sparas heta sommardagar. Nu syr jag grusvägen till Igeltjärn. Ser igenväxt åker på ena sidan, kalhygget på den andra och längre fram vid vägkanten nyponbuske och smultronrevor.

 

Sen stegen tillbaka in mot byn, förbi Stigs röda uthuslänga och vedbon med veden kapad och travad enligt exakta mått. Stannar till lite och lyssnar till hans historier, vilar i orden och rytmen.

Försöker kombinera det första med det andra. Och aktar så att tråden inte går av.


Väljer därför stygn av blodrött lin. Och tror kanske att det här är lösningen.

Ps: Tyg och otyg skrev så fint om mig att jag nästan rodnar. Tack snälla!