avigan

Idag har jag undersökt innehållet i skattkistan som jag fick i höstas. Jag hittade till exempel en väldigt liten kjolsäck.


Ett slags vadmalstyg som verkar vara väldigt gammalt.


Någon meter kjolband, gissningsvis hemvävt. Jag lyckades bara få bilder av avigsidan.


Och ett lika hemvävt, fantastiskt mönstrat Leksandsband. Tiden det måste ha tagit att tillverka!


Och så hur många små tygstumpar och spillbitar som helst. Som de här två, kanske fem centimeter korta och makalöst vackra bitarna, fodrade med vit/röd prick på avigan.

Så fin den är, den stickade granen med pärlor som lyser som ljus. Jag har fått den från Pernilla genom Mönsterarkivets julpyntsswap.


Och tänk så lika vi tänkte, Tyg och otyg och jag. Jag är alldeles kär i hennes blyga dam i glitterram.

Innan jag visste att jag skulle få göra ett besök i knapphimlen (som Tyg och otyg berättar så bra om här) beställde jag ett gäng knappar från en Etsybutik. De kom med posten idag och jag hoppas hinna förvandla dem till ett halsband nu i helgen. Om jag nu vågar ta loss dem från de fina korten de är fastsydda vid.

I uthusen kan man lagra sina år tillsammans med trasiga cyklar, järnsängar och spinnrockar utan hjul. Spara sedan länge tömda glasflaskor med etiketten "järnvatten" bredvid en potatismjölskvarn och en gammal vedlår. Låta familjens första radioapparat samsas tillsammans med en låda nötta barnskor i mörknat läder. Se till att klappträt får sällskap av kruskaveln och träljusstaken utan fot. Och länge efter det att hästen försvunnit låta skaklarna stå kvar och tyst prata om timmerskogen.

I uthusen kan man stänga dörren kring minnena och redskapen och kalla det rämmil. Och en gång, när tiden kanske känns som den är på väg att rinna ut, ge bort en liten kista med innehåll till någon som man hoppas låter den finnas i något hundratal år till.

Nystpinnen ligger perfekt i handen och är så vackert svarvad att jag kan titta och beundra hur länge som helst utan att tröttna. Dessutom har den flera bonusfunktioner.


I locket kan man till exempel gömma en fingerborg.


Och innanför hylsan döljer sig både trådförvaring och ett litet rum där nålarna får bo.

Stickorna förbryllar mig lite. Det är ett par, lika långa som vanliga jumperstickor, men med spetsar i båda ändar, precis som strumpstickor. Någon som vet vad man ska använda dem till?

Min nyaste vän är den här stiligt klädda kvinnan med allvarlig och klok blick. Vem hon är vet jag inte, men jag hittade henne på Växbo keramik i lördags. "Den där tanten hade jag aldrig vågat köpa till dig" utbrast mormor när vi kom ut från butiken. Fast jag tycker att det passar mig att ha en bit 1800-tal hängandes kring halsen.

De här örhängen är lite för stora, lite för klumpiga och med sådana där hopplösa fästen som liksom ska skruvas fast kring örsnibben så att det börjar bulta och värka i huden. Men jag kunde ändå inte motså dem när de fanns där på Etsy. Nu är bara frågan vad jag ska göra - byta till något bättre fäste eller låta dem bli något helt annat än örhängen. Kanske ett halsband? Kanske två halsband? Kanske en brosch?

Knappar till knapplådan.


Gardiner i tunn och sval bomull.


Plåtburk med skördemotiv. Jag har letat i flera år efter en sådan.


Köksklocka med timer och fin blå kant. Men jag måste leta reda på en liten nyckel så att den börjar ticka.


Klänning med perfekt passform och sköna ränder.


Decilitermått att mäta socker med och tratt till saften som ska hällas upp på flaska.


Muminmamman som brosch.

(Foto: Anders)

Brunt och blått. Som himmel och jord, som gjorda för varann. Helst ska det vara lite vitt med också. Ett litet moln som tornar upp sig i berättelsen. (Sybågen och tyget, som egentligen är ett örngott, hittade jag på Kupan för en femma styck.)


I bloggen är verkligheten inte riktigt som den är. Klänningen glipar nämligen nästan tio centimeter i ryggen. Men träskorna har jag i alla fall börjat använda, efter tre somrar av tveksamhet.
Jag försöker tänka att de där centimetrarna inte gör något, att ryggen är fin och framförallt stark som den är och att rosorna, kantiga som korsstygn, passar lika bra på väggen. (Klänningen är från Red velvet.)

I vänta på tid att göra egna styng visar jag en gardin med färdigtryckt Hallandssöm. (Jag höll på att skriva Hallandssömn. Kanske är sådan sömn man får i en liten stuga vid havet?) Gardinen är hur som helst ett annat Erikshjälpenfynd och ja, den ska strykas innan den får rama in köksfönstret.

I lördags gjorde jag ett fynd. Erikshjälpen ville ha åtta kronor för de vackraste knappar jag sett. Till och med avigsidan är perfekt. Nu står de och blommor på svarta, tillfälliga stjälkar, medan jag funderar över vad de ska få bli. Ett par örhängen kanske?

I går var jag hemma hos en föräldraledig kollega och åt lunch. Hans son visade glatt upp sina favoritgrejer: dockan, ett par strumpor, en bil, en hink, ett gosedjur som såg ut som ett får. Som om han ville förklara vem han är och vad han gillar.
18 månader eller 28 år spelar nog ingen roll. Jag antar att det där sättet att samtala genom saker fortsätter hela livet. Själv ville jag nämligen inget alls just nu, mer än att visa upp min nyinköpta klänning.

I dag kom det mer snö, så jag måste nog vänta lite till. Men jag hittade i alla fall 19 gula i Ta till varas knapplåda.

Den blommar i blåaste blått och grönaste grönt och här och var sticker en rosa nyoponros fram. Den är ny, fast gammal och hjälper mig förtränga att det ska komma en decimeter nysnö här imorgon. 

Sen tänker jag Japan, Libyen, Bahrain och att lite snö är ingenting.

Klänningen är från Etsy/Vic Mizzy Vintage.

I mormors mattslarvslådor kan man göra fynd. För några dagar sedan räddade jag det här lakanet, broderat med blommor och märkt med initialerna EJ. Mormor hade tänkt sätta saxen i det, hon gillar nämligen att väva med vitt. Alla ljusa färger tycker hon om att ha i sina mattor, men när jag önskar mig en med svarta, grå och några röda inslag så säger hon bestämt nej. Sorgmattor tänker hon inte göra några, sådana får jag väva själv.