Hönor!



I går hade jag turen att bli hembjuden till Tyg och otyg. Min kreativitet, som gått på sparlåga sedan lövet blev färdigt, fick en rejäl vitamininjektion! Så nu huserar de här tre spilltygshönorna, med sneda näbbar och halvvingliga ståltrådsben, i rabatten.

Här
finns beskrivningen. Tack Ida!

Flaggdag



Tygbitar


Idag har jag undersökt innehållet i skattkistan som jag fick i höstas. Jag hittade till exempel en väldigt liten kjolsäck.


Ett slags vadmalstyg som verkar vara väldigt gammalt.


Någon meter kjolband, gissningsvis hemvävt. Jag lyckades bara få bilder av avigsidan.


Och ett lika hemvävt, fantastiskt mönstrat Leksandsband. Tiden det måste ha tagit att tillverka!


Och så hur många små tygstumpar och spillbitar som helst. Som de här två, kanske fem centimeter korta och makalöst vackra bitarna, fodrade med vit/röd prick på avigan.

Tack!

Jag är alldeles rörd över alla fina ord om lövet som ni lämnat här hos mig. Det betyder otroligt mycket. Tack snälla ni.


Löv 52: Vara hemma (karta/svartstick)



Det börjar med ord. Det börjar hos Kerstin Ekman.

 

I romanen Grand final i skojarbranschen, sidan 300, skriver hon: ”Varför tro att man åker bakåt i tiden och in i de fattiga stundernas Sverige när man faktiskt rör sig i nuet och det ser ut så här över så ofattbart stora områden. Man åker in i ett nordligt skogsland med ett nät av småvägar, ett grusat blodomlopp för en stor kropp med glimmande känslopunkter långt bortom det bländande. Och säkert är ju att man åker i nuet och att detta nu är lika giltigt för den som bor i de spridda husen och byarna som det är för den som bor i det hårt utnyttjade, det täta och sammanträngda.”

 

Jag är en av de glimmande känslopunkterna, en som går här på det grusade blodomloppet, på landsbygden. Det är nu och så här ser mitt ut.




Om teknik och material

Jag väljer stygn och stickor, de två tekniker som får min tanke och min hand att gå i samma takt.

 

Jag väljer ull – vitt tvåtrådigt som fortfarande luktar ullfett. Väljer det för de varma mularna, idisslandets meditation, doften av hö, tyngden av vattenhinkar och tackornas mjuka mammaläten när lammen är alldeles nya.

 

Jag väljer lin – vit linnehandduk från granngården, märkt med svart monogram. Väljer den och återbruket som en påminnelse om att jag inte är ensam i det här, att mina händer är två i en lång räcka av arbetande händer.

 

Jag väljer att kanta med Leksandsband, för att det alltid krävs ett litet stråk av svart i allt. Och jag tar Rättvikskattunet till bakgrund, för att det är det allra vackraste med sin innerliga röda färg och de prunkande blommorna, som fantasier eller drömmar.

 

Stygnen syr jag med tunnaste silke. Och med svart ullgarn med några procent alpacka.





Om bilderna 1

Stickningen är en utforskning och en lek. Här där jag bor har svartsticket alltid plockats fram vid högtid och sorg. Vad händer om jag tar de där gamla mönstren och förstorar upp?

 

Om jag väljer ett annat material att brodera på? Om jag väljer en annan teknik än plattsöm och de stränga små korsstygnen?

 

Svartstick på stickat. Det blir mitt sätt att ta plats där i traditionen och kanske ta den med några steg till.

 

Om bilderna 2

Det vita linnet blir biografduk. Filmen som visas är min egen. Broderiet fungerar som framkallningsvätska (den här projektorn är analog). Det är en karta jag broderar eller också ett blodomlopp. Mitt.

 

Varje stygn som ett steg och en bild, en förnimmelse i kroppen. Stygnen sitter lika mycket i fotsulorna som i handen. Nu går jag/syr jag svackan vid skogsbrynet, den där svalkan sparas heta sommardagar. Nu syr jag grusvägen till Igeltjärn. Ser igenväxt åker på ena sidan, kalhygget på den andra och längre fram vid vägkanten nyponbuske och smultronrevor.

 

Sen stegen tillbaka in mot byn, förbi Stigs röda uthuslänga och vedbon med veden kapad och travad enligt exakta mått. Stannar till lite och lyssnar till hans historier, vilar i orden och rytmen.


RSS 2.0