avigan

Jag randar

Försöker förlika mig med mörkret med hjälp av restgarner. Låter ränderna randas som de vill (för visst är det väl det som de gör, även om ordboken säger att det betyder bryta in, dagas). Försöker också att inte tänka på all tid det kommer ta att fästa trådarna.

Och så läser jag. Och tänker lite på Tove och S och Östersjöar och hösten så som den var för ganska många år sedan.

Nä, tänk inte på trådarna som ska fästas, då blir det inte lika roligt! Vad ska det bli?

Men å vilken underbar blogg du har. Blir alldeles kär i alla fina saker du gör. Och vackra bilder också.

Tyg och otyg: Höstsockar, att värma kalla tår med tänkte jag. Men är också ganska säkert på att mönstret kommer återvinnas till ett par tumvantar så snart jag har tid.

Gullrunn: Tack, vad jag blir glad! Vi ses imorgon!

Åh, vad fint Jessica. Hösten då var mycket vemodig, den känns lite vemodig även i år, men det kanske är så det ska vara.

Tove: Ja, den hösten smakade verkligen vemod. Den här gör det lite grann också, men på andra sätt. Fast det är nog som du säger bara så det ska vara.