Den långa vintern
Ja, det känns ju som den längsta och kallaste vintern någonsin. Allt som kan spricka (läppar, naglar, armbågar) spricker. Jag stannar inne och jag läser om Laura Ingalls Wilders böcker. Nästan allt i dem handlar om arbete (bygga hus, jaga, laga mat, mjölka kor) och resten handlar om evighetslång lapptäckssömnad och tyger och sommarklänningar och vinterklänningar och vardagsklänningar och söndagskläder. Det är röda flanellunderkläder, kalikå och muslin och kattun i olika mönster (nästan alltid blommor, ibland smultron) och färger. Och handstickade små, skira spetsar till det.
Och i boken Den långa vintern är det tredagarsstormar som följs av nya tredagarsstormar och frostrosor som täcker hela fönstret och snö på täcket när Laura vaknar. Djurens mular fryser fast i själva prärien, potatisen tar slut långt innan vintern gör det och tåget tar sig inte fram förrän all snö smält. När allt kol är slut får de vrida hö till pinnar som de kan elda med. Det måste ha gjort ont. 
Och jag tycker om att det bara känns som det gått knappt en blinkning mellan 1870-talet och i dag när Laura i slutet av första boken Det lilla huset i stora skogen:
"Hon tänkte för sig själv: - Det här är nu.
Hon var glad att det hemtrevliga huset och pappa och mamma och brasskenet och musiken var nu. De kunde inte bli bortglömda, tänkte hon, därför att nu är nu. Det kan aldrig vara för längesedan."
