avigan

Jag räknar maskor och testar mönster. Tänker att det ska här ska få bli ett långsamhetens lov-projekt, en marathonmeditation som får ta flera månader. 

Norska Pickles garner och mönster hör till mina favoriter. Det här är en barndomsgenser med hette, som ska bli en födelsedagspresent. Mönstret hittar du här.


Tack var teknikerna midlertidlig opplegg och sammenveving behövde jag bara sy en enda söm för att få ihop tröjan. Sånt gillar jag.


Garnet är Pickles baby merino. Det syns inte riktigt på bilderna, men det är mjukare än en valpmage. När jag valde färger tänkte jag på solbrända timmerväggar, med inslag av isblått/slitet grått.

Det här är nog den roligaste och finaste vanten jag stickat hittills. Allra mest tycker jag om de blåvita rutorna i mudden och att krumelurerna på trädet ser ut som ett mellanting mellan klotter och broderi. Mönstret är Claras bronsmedaljvinnare Hommage till Karin. Du hittar det här.

Just nu blir det mest tid i fäjset hos lammen och ute med hunden på alla stigar och grusvägar som ska återupptäckas efter vintern. I kväll lyssnade vi på tranorna som skrek sina urtidsljud.
Jag har köpt nytt garn från Pickles. Gråpus är det ljusa och Bølgeskum heter den blå härvan. Tänker att det ska bli en randig kofta i liten storlek.

Fastlagsriset, som jag dekorerade med ull, har slagit ut. Jag tycker det ser ut som om ulltussarna förvandlats till flygfärdiga fantasiinsekter.

Jag fortsätter att sticka mönster från Celia B Dackebergs bok Sparat. Den här koftan stickas i ett stycke är och är rena magin med sina förortade varv. Garnet är Pickles Pure alpacka i nyansen Skogsnatt. Storleken är "nyfödd", men vem som ska få den vet jag inte än.

I dag har jag varit på utflykt till Wålstedts Textilverkstad. De har stora säckar med färgad ull som man får blanda hur som helst. Jag köpte så mycket att det nästan täcker köksbordet. Ett halvkilo kardad ull att spinna och en härva med tvåändsstickningsgarn fick också följa med hem.
Dessutom har jag hunnit klappa lamm (tre nya föddes igår) och promenerat på hala skogsvägar.

I söndags lärde jag mig att trampa i rätt takt. "Du ska vara lugn i själen när du spinner", sa läraren (en annan den här gången). Hon pratade dialekt och det kändes som att sitta i ett varmt kök. "Det är händerna och foten som ska arbeta, du ska kunna titta ut genom fönstret och se att där sitter en fågel". Jag var inte lugn, men jag blev det.
Det blev garn, en hel spole full. Sedan tvinnade jag ihop det till tvåtrådigt. Tycker att det ser ut lite som en navelsträng, tjock och fylld med näring.  

I väntan på lövsprickningen har jag tillverkat ett par örhängen. De vårgröna glashängena är egentligen någon slags blomsterdekoration. Totalt tog det kanske tre minuter att svänga ihop dem.


Det stickade lövet var tänkt som en vårbesvärjelse, men garnet var så mörkt att det mest påminner om naturen i augusti när färgerna blivit mustiga och mättade. Mönstret hittade jag i Lesley Stanfields bok Birds, Butterflies &; Beautiful Beasties to Knit and Crochet.

En värmande hjälm att skydda ett nyfött litet huvud med. Jag har en del kvar att sticka innan det är dags att sy ihop den.
Modellen har jag hittat i Celia B Dackebergs bok Sparat. Den är ett bibliotekslån, men jag skulle hemskt gärna vilja ha ett eget exemplar. Garnet är Pickles Pure alpacka. Underbart att sticka med och dessutom heter färgen tulpan.

Jag nystar tvåtrådigt grönt och längtar efter en stor och djup hylla fylld med garn från golv till tak. Tänker att kanske en dag...

En del saker tar hur lång tid som helst på sig innan de till slut rätar ut sig och blir klara.

Nu de bolsterrandiga sulorna färdiga. Modellen/mönstret är Malin Bekkebåtens och du hittar det i tidningen Hemslöjds första nummer. Det enda jag ändrade på var själva tovningen. Jag fick tvätta stickningen två gånger innan den gick att klippa i.

Det tog sex timmar att tillverka 20 gram garn. "Klunsgarn" kallas det tydligen när tjockleken är ojämn och det då och då dyker upp en överraskande ullklump, men det känns i alla fall som att hålla en nätt och mjuk guldklimp i handen.


Här har läraren Ulla-Britt precis knutit fast hjälptråden vid spolen och trätt den genom spindeln. Jag trodde att det skulle vara krångligt, men det gick hur lätt som helst.


Riktigt lika lätt var det inte att få ullen att tvinna sig. Ulla-Britt visade hur man gör, men det tog mig några timmar att få in något som kanske kan liknas vid rätt teknik.


Att se och känna ullen gå fram handen, in i spindeln och ut som grått garn på spolen kändes som magi.


Det gråa garnet till vänster fanns på en av spolarna när vi hittade min spinnrock. Vi gissar att det är från min morfars farmor händer.
Till höger är ett nystan som satt på en av mina kurskamraters väldigt gamla spinnrock. En riktig garnskatt: tunt, jämnt och mjukt som ängsull.

Antar att det är sånt här som man kallar förspilld kvinnokraft. Jag stickar något som efter tovning i maskin ska bli ett par varma ullsulor. Det ger löjligt låg timpenning, men rejält med tillfredställelse. I färdigt skick kommer de sedan att värma helt utan att synas. Alldeles förspillt alltså.
Idén och mönstret hittade jag i Hemslöjds första nummer.

När ens tråd är av kanske det är dags att lära sig spinna en ny. Om några helger ska jag gå studiefrämjandekurs i att karda och spinna. Egen spinnrock medtages och från logen plockade mamma fram de här tre, som är så gott som trampklara.

Tack och lov att förmödrarna sparat och inte slängt. Spolarna och alla andra tillbehör finns kvar, även om det behövs några nytäljda pinnar till de korgar som ska hålla den kardade ullen. På den ockragula (märkt med mormors mosters initialer) hängde till och med en gammal böjd och lagom rostig hårnål i en tråd; jag gissar att hon använde den för att dra fram ullen till spolen.

Nu äntligen börjar det synas att det är en luva. Och jag tycker om att det ser ut som om den byggt ett litet bo där i fällen i fåtöljen. Lite som en räv som rullat ihop sig.

Mamma bär allt med sina händer. Tunga vattenhinkar till fåren och vedlådor till mormor. Mig har hon också burit. Jag kommer ihåg hur hennes händer alltid blev nariga när jag var liten och det var vinter. Att de kändes sträva mot kinden, men att jag ändå inte ville att hon skulle sluta.

Stjärnvantarna fick hon i julklapp. Det är första tvåfärgsstickningen som jag gjort och blivit nöjd med. Garnet är tvåtrådigt ullgarn från Kampes. Mönstret hittade jag i Sticka mössor, vantar, sockor! av Ann-Mari Nilsson (Hemslöjdens förlag).