avigan

Ja, det känns ju som den längsta och kallaste vintern någonsin. Allt som kan spricka (läppar, naglar, armbågar) spricker. Jag stannar inne och jag läser om Laura Ingalls Wilders böcker. Nästan allt i dem handlar om arbete (bygga hus, jaga, laga mat, mjölka kor) och resten handlar om evighetslång lapptäckssömnad och tyger och sommarklänningar och vinterklänningar och vardagsklänningar och söndagskläder. Det är röda flanellunderkläder, kalikå och muslin och kattun i olika mönster (nästan alltid blommor, ibland smultron) och färger. Och handstickade små, skira spetsar till det.

Och i boken Den långa vintern är det tredagarsstormar som följs av nya tredagarsstormar och frostrosor som täcker hela fönstret och snö på täcket när Laura vaknar. Djurens mular fryser fast i själva prärien, potatisen tar slut långt innan vintern gör det och tåget tar sig inte fram förrän all snö smält. När allt kol är slut får de vrida hö till pinnar som de kan elda med. Det måste ha gjort ont.


Och jag tycker om att det bara känns som det gått knappt en blinkning mellan 1870-talet och i dag när Laura i slutet av första boken Det lilla huset i stora skogen:
"Hon tänkte för sig själv: - Det här är nu.
Hon var glad att det hemtrevliga huset och pappa och mamma och brasskenet och musiken var nu. De kunde inte bli bortglömda, tänkte hon, därför att nu är nu. Det kan aldrig vara för längesedan."

Vanten Stig har fin 50-talskänsla och genialisk i-corduppläggning. Det var kul och lagom utmanande stickning, men det blev fel fler gånger än jag orkade räkna. Nu värmer Stigarna i alla fall min brors händer.
Mönstret är gjort av Clara stickar och du hittar det gratis här i hennes fina mönsterbutik.

När ens tråd är av kanske det är dags att lära sig spinna en ny. Om några helger ska jag gå studiefrämjandekurs i att karda och spinna. Egen spinnrock medtages och från logen plockade mamma fram de här tre, som är så gott som trampklara.

Tack och lov att förmödrarna sparat och inte slängt. Spolarna och alla andra tillbehör finns kvar, även om det behövs några nytäljda pinnar till de korgar som ska hålla den kardade ullen. På den ockragula (märkt med mormors mosters initialer) hängde till och med en gammal böjd och lagom rostig hårnål i en tråd; jag gissar att hon använde den för att dra fram ullen till spolen.

När man inte har egna ord kanske det är bäst att i stället låna andras. Jag tar Mattias Alkbergs Snälla kom och lägg dig här intill mig/jag vill skeda. Nu vill jag bara krypa in i din famn. Komma ut igen, liksom ny, om någon månad eller så.

Fast det har varit en fin kväll. Pusselskickaren har varit på besök. Han vann maxiyatzyomgången, men jag lyckades i alla fall få bonus.