Grusvägskärlek

När jag var fem, sex år asfalterades stora vägen genom byn. Åh, vad jag sörjde att grusvägen, som var hal och smal hela vintern, lerig om våren, slät och sval under sommaren, fylld med istäckta vattenpölar om hösten, försvann och i stället blev en lång, svart orm.
Nu tror jag att jag lyckats föra över den där grusvägkärleken till min hund. Varje gång vi tar bilen till skogen och svänger från asfalt till grus så börjar han sjunga av lycka. Och jag svarar med en egen sång som går ungefär så här: "ja, nu är vi snart i skogen!".


Bilden har jag lånat av Anders, som fotograferade medan jag och Timmer (han heter så eftersom det är ett av de vackraste orden jag vet) rullade runt några vårystra varv på fäbodvallen i lördags. Vitsipporna flög all världens väg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0